SÅNGSPELET VÄRMLÄNNINGARNA

 

Om sångspelet Värmlänningarna hade tillkommit i våra dagar skulle det säkert ha blivit stämplat som verklighetsfrämmande nostalgi och hopplöst, men nu kom stycket till mitt i bonderomantikens stora blomstringstid. Det gjorde succé och överlevde - till skillnad från andra pjäser i genren som vi idag betecknar som gammaldags buskis - kanske därför att, som sagt "Det innerligt och djupt i hjärtat kända, det lyder ej förgänglighetens lag". Fil. dr. Fredrik August Dahlgren sägs ha drivits av hemlängtan när han, på en månad under september 1845, skrev Sångspelet Värmlänningarna. Han var då 29 år gammal och hade tidigare som "Fredrek på Rannsätt" givit ut "Viser på Varmlanske tongemål". Han gjorde även den första svenska översättningen av Shakespeares Romeo och Julia, och med lite fantasi kan man spåra vissa likheter mellan kärlekshistorien i Verona och striderna mellan adelsfamiljerna Montauge och Capulet, till Värmlänningarnas Erik och Anna och grannträtan mellan Stor-Sven och Torpar-Jan.

 

 

 

Musiken till skådespelet arrangerades av kompositören Andreas Randel, som föddes som fattig torparpojke i Blekinge 1806, och slutade som professor vid musikaliska akademin. Han begärde och erhöll för hela arbetet med Värmlänningarna 75 kronor. Melodierna är delvis nykomponerade av både Dahlgren och Randel, delvis hämtade från en välkänd folkviserepertoar.

 

 

 

 

 

Värmlandsvisan är ju en gammal folkmelodi från Östergötland med nederländskt ursprung, och melodin till danslagets "Takt tu go vänner" sjungs på varenda svenskt födelsedagskalas.

Sångspelet Värmlänningarna uppfördes första gången den 27 mars 1846 på Kungliga Operan i Stockholm, där det sedan spelats omkring 800 gånger. Under en följd av år direktsändes Operans annandag jul-föreställning i radio. Fyra filmversioner har gjorts, den första spelades in i Kristianstad i svensk films barndom. I de två senaste versionerna 1932 och 1957 har västvärmland stått för både scenerier och statister. TV-teatern gjorde en föreställning som skulle bli tradition. "En tradition vi helst glömmer med ens" skrev värmlandspressen.

Själve demonregissören Ingemar Bergman satte upp Värmlänningarna i Malmö med bl.a. Max von Sydow som dräng. Värmlänningarna fanns också på alla turnerande teatersällskaps repertoar förr, och antalet föreställningar kan säkert räknas i tusental.